Mentor Niklas Borgström visar elevernas arbeten

Tålamod och trygghet nycklar till framgång för elev med selektiv mutism

En elev som inte pratar i skolan – bara hemma eller med sin mamma närvarande – är en knivig utmaning. En sådan ställdes Vikenskolan inför. Efter sex år kom genombrottet. 

Niklas Borgström, mentor i årskurs 6 på Vikenskolan i skånska Viken, har till och från under de tre senaste åren haft kontakt med Specialpedagogiska skolmyndigheten angående en ofrivilligt tyst elev. Eleven hade inte sedan förskoleklass pratat i några som helst skolsammanhang. Däremot pratade hon utan problem hemma.

Nu i årskurs 6, kan Niklas glädjestrålande meddela att eleven pratar i skolan och gör muntliga redovisningar inför klassen.

– Med små, små steg har vi kommit framåt. Det har tagit tid och jag behövde vara både uppfinningsrik och tålmodig, säger Niklas.

– Både eleven och föräldrarna har hela tiden känt trygghet och haft förtroende för mig och skolan. Att ha Specialpedagogiska skolmyndigheten som bollplank har varit till stor hjälp, särskilt när jag upplevde att det inte blev några framsteg alls. Forskning saknas kring denna typ av problem, men vi fick bekräftelse på att vi gjorde rätt. Genom att vi satte upp pyttesmå delmål, kunde vi se att det ändå skedde förbättringar, säger Niklas.

Nära samarbete mellan föräldrar och skola

Samarbetet mellan föräldrarna och skolan har varit nära och förtroendefullt.

– Vårt barn har alltid pratat obehindrat och mycket hemma. Det var först när hon började i förskolan som vi fick signaler om att hon inte pratade. Vi tänkte att det nog försvinner så småningom och gjorde ingen affär av det, berättar mamman.

Mönstret fortsatte och när eleven började förskoleklass, berättade föräldrar och skola för övriga elever att deras kamrat inte vill prata. Rådet de gav var: "Hon kanske pratar i morgon eller om ett år. Prata på du bara". De vuxna vinnlade sig om att inte utsätta eleven för frågor som kunde vara besvärande och det har fungerat bra. Alla vande sig snabbt. När kompisarna var hemma hos henne, pratade hon med dem, men inte i skolan. Elevens lärare i förskoleklass upp till och med årskurs 2 var Camilla Jamakosmanovic som i dag är rektor för årskurs 4–6 på skolan.

– Muntliga bedömningar och utvecklingssamtal gjorde jag hemma hos eleven. Läsläxan läste hon in hemma på en surfplatta och spelade sedan upp enskilt för mig, berättar Camilla.

Skolan har hela tiden ställt samma krav på eleven som på alla andra. Hur muntliga redovisningar eller bedömningar genomförts, har varierat, men har gjorts på sätt som fungerat för eleven. Som rektor har Camilla stöttat Niklas och gett honom fria händer.

– Det handlar om förtroende och trygghet, säger Niklas bestämt. Jag kom in i klassen i årskurs 3. Elevens beteende gjorde mig nyfiken och jag beslöt att på något sätt fixa den utmaning det innebar. Kontakten mellan mig och framför allt elevens mamma har varit tät hela tiden.

– Vi började med individuell högläsning och redovisning, antingen efter skolans slut eller innan första lektionen och med mamman närvarande. Det gick bra. Så småningom kunde jag och eleven fortsätta på egen hand, med mamman utanför den öppna dörren och till slut sittande i bilen utanför skolan. Hela tiden utan att göra stor sak av framgångarna.

Peka inte ut eleven

Sättet att undervisa anpassades för att inte bli utpekande. Alla i klassen fick exempelvis skriva sina svar innan de svarade muntligt. När eleverna läste upp sina svar, kunde Niklas naturligt läsa upp elevens svar. Ibland har styrda frågor som bara krävt ja- eller nej-svar varit till hjälp. Att förstå elevens kroppsspråk och mimik är också viktigt.

– Var pedagogisk, råder Niklas. Eleven ska inte pekas ut, inte gå ut i ett grupprum. Var smart när det gäller gruppsammansättning och se till att vara genomtänkt, förberedd och aldrig ironisk. Bjud på din egen tid och lär känna dina elever, bry dig om. Sätt upp små pyttemål och låt det ta tid.

Övergången till högstadiet blir troligen inte dramatisk, menar Niklas. Eleverna känner redan flera av de blivande lärarna. Han tror att det nu lossnat för eleven och att det därmed kanske inte finns behov av att han följer med klassen.

Elevens mamma råder andra i liknande situationer att tagga ned och låta det ta tid.

– Vi har stämt av med henne om hon tyckt att det varit jobbigt med skolan och det verkar inte så, säger mamman. Flickan trivdes med skolan, läraren och kamraterna.

Inför terminsstarten i årskurs 6 bestämde sig emellertid eleven själv för att prata i skolan och gjorde det från terminens första dag. Det har omgivningen accepterat utan åthävor. I dag säger hon att hon inte förstår hur hon kunnat hålla tyst i så många år.

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Lika värde 1 2020.

Publicerat tisdag 17 mars 2020