Stora förändringar trots en trög start

För några år sedan ökade antalet elever på Tullskolan i Karlskrona dramatiskt. En stor andel av dessa hade någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF). Ganska snart insåg skolledningen att varken miljön eller det gamla sättet att arbeta fungerade längre. Med hjälp av SIS-medel från Specialpedagogiska skolmyndigheten startade de projektet Stödjande strukturer.

– Men det allra första steget var att göra en behovsinventering, berättar Matilda Hafström som är arbetsterapeut och som var projektledare för projektet. Vid den inventeringen hittade man två områden att jobba särskilt med, nämligen lärmiljö och bemötande. Det var först efter detta som själva projektet startade, och det var också först då som jag kom in i bilden.

Motstånd från början

Matilda anställdes som projektledare och har tillsammans med kuratorn arbetat ute i klasserna och arbetslagen under de två år som projektet pågått. Men det har inte alltid varit en enkel resa. Till en början fanns ett ganska starkt motstånd hos många av lärarna.

– Många av lärarna gick mer eller mindre på knäna när projektet startade och orkade helt enkelt inte ta sig an ett nytt sätt att tänka och jobba, förklarar Matilda. Så här i efterhand kan vi konstatera att vi borde lagt mer tid på att kommunicera och förankra projektet innan det drog igång. Då hade förhoppningsvis alla känt sig delaktiga och väl införstådda med målsättningen. Som det nu blev fanns istället en osäkerhet om syftet och vad som förväntades av var och en.

Följden av den knackiga starten på projektet blev att Matilda och hennes kollega fick arbeta på ett lite annat sätt än de egentligen tänkt.

– Dels jobbade vi mycket mer direkt med enskilda medarbetare och elever än vi hade planerat. Vi sökte upp de personer eller arbetslag där vi fick bäst gensvar och inriktade oss på dem. På så sätt blev de ambassadörer för projektet, vilket sakta men säkert gjorde att fler och fler blev mer positivt inställda. Och dels involverade vi fritidspersonalen vilket inte varit vår plan från början. De som jobbar på fritids har en delvis annan ingång till det som kan vara problem i en skola, och ofta kommer de ganska nära de elever som har behov av särskilt stöd.

Faktiska förändringar

Men vad är det då projektet har inneburit rent konkret?

– En av de tydligaste förändringarna är hur vi har jobbat med gemensamhetsytor och utemiljön, berättar Matilda. Ofta uppstår konflikter mellan elever på rasten och kan sedan följa med in i klassrummet och påverka resten av dagen. För att minska risken för detta har vi gjort en mängd åtgärder.

Bland annat finns det ofta någon ledarledd rastaktivitet för de som har svårt att komma igång med egna lekar, inte törs gå till en annan del av skolgården än där de brukar vara eller bara inte kan bestämma sig för vad de ske göra. Alla vuxna har reflexvästar på sig för att synas tydligt. De som håller i rastaktiviteterna har en annan färg än rastvärdarna. Rastaktiviteterna innebär också att det finns fler vuxna ute på skolgården än tidigare vilket skänker trygghet till alla. Skolgården håller på att byggas om. En lugn hörna har tillkommit och en motorikbana kommer senare i vår. Det finns också tidshjälpmedel ute på skolgården som tydligt visar hur mycket av rasten som återstår.

– Många elever vågade inte börja leka för att de var så rädda att missa när rasten var slut. Skyltning och uppmärkning är också en sak som förbättrats radikalt genom projektet. Både vad det gäller att underlätta att hitta till klassrum, gymnastiksal och matsal. Men också skyltning av krokar, lådor och platser i till exempel kapprum.

– Vissa elever behöver lite mer utrymme för sina ytterkläder och att det är tydligt var de ska sitta när de tar på sig skorna, förklarar Matilda. Om det uppstår konflikter i kapprummet hänger det ofta kvar in i klassrummet, och det går åt jättemycket energi. Att vara tydlig både vad det gäller praktiska saker som hur man märker upp platser i ett kapprum – men också hur man pratar med en elev – gör enormt stor skillnad för vad den enskilda eleven orkar och tycker är roligt i skolan. Och det gäller ALLA elever. NPF-diagnos eller ej.

Det fortsatta arbetet

Ganska tidigt insåg skolledning att ett sådant här arbete måste få ta tid. Även om själva projektet nu är avslutat efter två år fortsätter arbetet enligt planen i ytterligare tre år.

– Nästa steg är att ta in det nya sättet att tänka i klassrummen. Jag tror att det var rätt att börja med gemensamhetsytorna och utemiljön, för har man förlorat energi eller hamnat i konflikt där så spelar det ingen roll hur genomtänkt klassrummet är. Men nu när vi arbetat igenom de delarna är det dags att fortsätta med den mest påtagliga lärmiljön och hur vi anpassar och utnyttjar den bäst.

Eftersom projektdelen av förändringsarbetet nu är avslutad är också Matildas roll en annan.

– Ja, jag har fått en ny tjänst i kommunens centrala elevhälsoteam för att kunna arbeta vidare med stödjande strukturer och tillgänglighet på fler skolor. Men jag är fortfarande lite inblandad i Tullskolans fortsatta arbete. Det hade varit omöjligt att släppa det helt, ler hon och avslutar: Jag är väldigt stolt över det arbete skolan gjort och planerar att göra de kommande åren.

 

Publicerat onsdag 4 april 2018 Granskat fredag 19 oktober 2018