Illustration av tre elever och en lärare

Mer kreativitet behövs i matematikundervis­ningen

Inkludering handlar om många fler faktorer än en fysisk placering. Och ämnet matematik behöver bli mindre läroboksfokuserat och undervisningen mer kreativ, det menar Helena Roos som forskar inom området särskilda utbildningsbehov i matematik.

2013, ungefär när snacket om inkludering började ta fart och det pratades mycket om att alla skulle vara i samma klassrum, påbörjade Helena sin licentiatavhandling.

– Jag hade kontakt med en specialpedagog som funderade mycket på hur inkludering skulle fungera ur ett specialpedagogiskt perspektiv. Vi ville titta på det här tillsammans, så jag följde henne på den låg- och mellanstadieskola där hon arbetade. Vi fokuserade på inkludering inom matematikämnet med fokus på lärarnas perspektiv.

Forskningen mynnade ut i tre olika begrepp för inkludering ur ett ämnesperspektiv: innehållsinkludering, dynamisk inkludering och deltagande inkludering.

– Det är inte så enkelt att det går att trycka in alla elever i samma klassrum och sätta dit extra resurser i form av fler lärare. Min licentiatavhandling visar att vi behöver titta på tre olika dimensioner av inkludering. Vad gör eleverna engagerade i relation till det matematiska innehållet? Hur bygger man en dynamisk organisation så att lärare, specialpedagog och speciallärare kan samverka på bästa sätt med olika grupper i olika klasser utefter behov? Och till sist – hur skapar man delaktighet på individnivå med en medvetenhet om att det inte finns en lösning som fungerar för alla?

När Helena började att skriva på sin doktorsavhandling valde hon att komplettera inkluderingsbilden med ett elevperspektiv.

– Jag valde nu en högstadieskola och det med omsorg. Jag ville ha en skola som sade sig arbeta inkluderande, utan särskilda undervisningsgrupper och med tvålärarsystem. Sedan följde jag tre elever med stödbehov i matematik på djupet under en termin genom observationer och intervjuer för att se vad eleverna tyckte med hjälp av diskursteori.

Något som påverkade eleverna starkt var bedömning och betyg. I intervjuerna framkom det att eleverna talade om sig själva i termer av sitt betyg.

– Bedömningsdiskursen var väldigt tydlig. Eleverna arbetade utefter det betyget de fått och det oavsett om betyget var högt eller lågt. Elever är fenor på att skriva såsom det förväntas av dem. Bedömningsdiskursen begränsar elevernas tänkande på det sättet.

Den andra diskursen handlar om matematikens uppbyggnad och planering. Upplevelsen var att i ämnet matematik är användningen av läroboken mycket dominerande. Både elever som kämpar och de som tycker matematik är lätt uppgav att de ville släppa boken mer och istället diskutera och prata praktiskt om matematik.

– Självklart var berättelserna olika men tydligt var att läroboken har ett för stort fokus i undervisningen. En annan sak som eleverna pratade om var genomgångarna innan arbetet. För en elev som har svårt med matematik var genomgångarna väldigt viktiga, för en annan upplevdes de som upprepningar och för en tredje var de svåra och begränsande. Olika personer, olika behov.

I observationerna såg Helena att specialläraren då och då tog med sig några elever till ett annat rum för att ge extra stöd och undervisning. Alltså var inte alla elever alltid samlade i klassrummet trots en inkluderande undervisning.

– Det tycker jag är intressant, det handlar ju på ett sätt om frivillig fysisk exkludering. Att följa med specialläraren ut ur klassrummet var nämligen frivilligt och mycket uppskattat av eleverna. De upplevde att det var skönt att få extra stöd i en miljö med lugn och ro. Eleverna betonade dock vikten av att få bestämma själva.

Den tredje diskursen handlar om tillgänglighet till ämnet. Dels hur exempelvis läs- och skrivsvårigheter kan göra att text står i vägen för att kunna komma till den matematiska uppgiften. Dels hur den mellanmänskliga interaktionen fungerar från läraren till eleven. Att läraren ser eleven anser eleverna som avgörande för att kunna känna delaktighet.

– Dessvärre sade dessutom alla, oavsett om de hade lätt eller svårt för matematik, att ämnet är tråkigt vilket också försvårar tillgängligheten. Vi behöver göra något åt att eleverna ser matematik som för administrativt och statiskt och utforma en undervisning som är mer kreativ.

Lärdomarna i avhandlingen kring inkludering i matematik har hon tagit med sig in i den studie som just nu genomförs inom ramen för Garantin för tidiga stödinsatser.

– Vi följer sedan förra året 130 elevers lärande i matematik. Eleverna fick göra ett test innan första klass, därefter gjorde de ett nytt test i mitten av årskursen. De elever som var i riskzonen att hamna i svårigheter fick extra stöd i form av 15 intensivpass, tre dagar i veckan. Efter interventionen har många elever fått den extra matematikinjektion som de behövde och har kommit igen. Nu tittar vi på årskurs två på samma sätt, först stöd i liten grupp, och vid behov sedan en-till-en-undervisning. Hittills har de tidiga insatserna fått ett mycket bra resultat, vilket är jätteroligt, avslutar Helena.

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Lika värde nr 3, 2020.

Publicerat tisdag 8 december 2020