Gemensamt arbetssätt skapar delaktighet

På Sörböleskolan i Skellefteå arbetar Svea med samma sak som klasskamraterna, men på sin nivå. Det går bra eftersom alla i arbetslaget har gedigen yrkeskompetens och är öppna för nya arbetssätt.

I klass 1 pågår en lektion i engelska. Klassläraren Monica Berglund skriver upp ord för olika sorters mat på tavlan och kompletterar dem med bilder. Hon läser upp ett ord i taget och använder också tecken som stöd. Klassen upprepar ord och tecken i talkör. Eleverna ska sedan uttrycka sig med hjälp av meningen "I like". Svea som sitter mitt i klassrummet iakttar det som sker. När det är hennes tur svarar hon med hjälp av talsyntes:

– I like... tacos.

Svea har grav språkstörning och använder den "prat-padda" som hon har fått via habiliteringen. På den lägger hennes lärare in Widgitsymboler som kan visa såväl enkla som avancerade ord och begrepp.

– Inför den här lektionen lade vi in uttrycket "I like" och symboler för mat som Svea kan välja mellan. Hon är aktiv på lektionerna och räcker ofta upp handen, säger Monica.

Innan Svea började på Sörböleskolan saknade personalen erfarenhet av att undervisa elever med en så pass omfattande språkstörning.

– Jag fick bra stöd av språkteamet i kommunen, men frågan om vad som är rätt stöd för Svea är komplex. Därför hörde jag av mig även till Specialpedagogiska skolmyndigheten, säger rektor Pernilla Granström.

Stöd och bekräftelse viktigt för alla

Det resulterade i att skolan fick besök av rådgivare från myndighetens Resurscenter tal och språk.

– Vi fick hjälp att hitta alternativa verktyg och appar till Svea. Rådgivarna gav oss också bekräftelse på att vi är på rätt väg. De uppmuntrade oss att våga ta det lugnt och prova en sak i taget istället för att testa flera stödinsatser parallellt, säger Pernilla.

Pernilla har tillsatt 75 procent av en tjänst som stöd till Svea. Två legitimerade ämneslärare och en fritidspedagog delar på tjänsten och jobbar tillsammans med klassläraren Monica. Det innebär att det nästan alltid är två vuxna i klassrummet varav en har fokus på Svea.

– Min bedömning är att Svea behöver få sitt stöd av utbildade lärare och fritidspersonal. Det är en förutsättning för att hon ska kunna nå så långt som möjligt i sin utveckling, säger Pernilla.

Den som arbetar mest med Svea är Susanne Tjärnström. Hon och Monica är
överens om att det är en stor fördel att ha samma yrkeskompetens.

– Om Svea haft en elevassistent hade jag behövt förklara för assistenten vad han eller hon ska göra. Det behöver jag inte nu. Susanne kan bedöma det lika väl som jag och ser själv vad som är nästa steg, säger Monica.

Fler tänker och gör bättre än en 

Monica tror att det hade varit svårt att som ensam lärare hinna förbereda Svea kommunikationsstöd, tänka ut alternativa uppgifter och filma hennes läxa.

– Vi har precis börjat ge Svea några tecken i läxa varje vecka, förklarar Susanne. Lärarna filmar Svea när hon gör tecknen i skolan och sedan kan hon visa dem på paddan och öva hemma. Arbetslaget runt Svea tänker i termer av delaktighet och inkludering och inbegriper även raster och fritids i planeringen.

– Svea är en positiv och samarbetsvillig person. Hon är omtyckt av de andra barnen men kan behöva stöd för att komma in i leken, säger Susanne.

Därför övar fritidspersonalen vissa lekar med henne. När Svea vet hur leken ska gå till bjuder de in andra barn. Arbetslaget lägger, också stor vikt vid att Svea ska vara med i klassrummet och arbeta med samma saker som övriga elever, men på sin nivå.

– När klassen till exempel ska arbeta med bokstäver får Svea måla dem på stora papper eller forma dem på en padda. Det är lättare för henne än att skriva smått med penna, säger Susanne.

Ett annat sätt att öka Sveas delaktighet är att arbeta med konkret material i matematiken. Om uppgiften till exempel är att dela upp talet fem kan Svea använda klossar för då ser bänkkompisen hur hon löser uppgiften. Det finns också möjlighet för Svea att lämna klassrummet och arbeta i lugn och ro ibland.

– Tack vare att vi är flera kan vi kombinera inkluderande undervisning med sådant individuellt stöd, säger Susanne.

Text: Annika Wallin

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Lika värde 1 2018

Publicerat torsdag 24 maj 2018 Granskat fredag 19 oktober 2018
Tillbaka till toppen