Bilden visar en kvinna i ett klassrum

Forskare och lärare i samarbete: Vad är det man kan när man kan?

Att utveckla skolans undervisning med hjälp av forskare. Den tanken väcktes hos Ann-Sofie Montelius när hon tillträdde som rektor för Manillaskolan våren 2014. Viljan hos lärarna att arbeta efter en pedagogisk plattform fanns där. Och Ann-Sofie visste vem hon ville arbeta med för att höja elevernas kunskaper och öka deras måluppfyllelse.

Ann-Sofie kontaktade Diana Berthén, prefekt vid Specialpedagogiska institutionen, Stockholms universitet. Hösten 2014 startade projektet. Inger Eriksson, professor i pedagogik vid Stockholms universitet, arbetade tillsammans med Diana och två andra forskare.

– Vi började med en kartläggning och frågade lärarna vad de ville åstadkomma på lektionen. Sedan tittade vi på vad som skedde i praktiken. Elever och lärare filmades och lärarna hjälpte varandra, säger Inger.

Vad är det man kan när man kan? Det var frågan som vi började ställa oss, berättar Åsa Helmersson. Hon är förstelärare på Manillaskolan med svenska, engelska och teckenspråk som ämnen.

Ett nytt tänkande etablerades

Ett år senare hade Åsa och hennes arbetsgrupp åstadkommit två lektionsplaneringar i projektet. Det låter futtigt, men det var ett nytt tänkande som etablerades. Själva medvetenheten.

– Vi började prata samma språk och blev öppnare för varandra i lärarlaget. Samarbetet med forskarna blev en utvecklingsprocess för oss. Jag började fundera över vad jag kan ändra i min undervisning så att alla elever kan delta. Ansvaret ligger i mitt sätt att undervisa, säger Åsa.

Inger Erikssons forskning handlar om hur elevers kunskapsutveckling kan stärkas genom förbättrad undervisning.

– Hur åstadkommer vi det vi vill åstadkomma? När vi analyserar läroplanen ser vi vilka krav som ställs. Då blir frågan till läraren hur vi skapar förutsättningar för att eleverna ska utveckla dessa förmågor, förklarar Inger.

Projektet med forskarna är avslutat. Men Ann-Sofies uppgift att utveckla skolans pedagogiska arbete löper vidare. Nu delar rektorn och personalen ett tänkande.

– Det är inställningen till pedagogiken och lärandet som är viktigast, förklarar Ann-Sofie.

Flera framgångsfaktorer

Framgångsfaktorerna är en kompetent lärargrupp, ett långsiktigt tänkande och uthållighet.

– Vi gav tid till utveckling och lade inte arbetet ovanpå allt annat som ska göras, förklarar Ann-Sofie. Vi hittade en metod för att utveckla vår undervisning och vi vill skapa resultat på lång sikt.

– Ni ställde krav. Vi ställde upp! Vi som forskare har drivit en process på Manillaskolan där lärarnas frågor också var våra frågor. Vi var eniga om att undervisningen behöver utvecklas. Sedan har det varit ett samarbete lärare och forskare emellan. Vi arbetade utforskande och provade oss fram, säger Inger.

– Att lärarna hade förtroende för varandra och vågade öppna sina klassrumsdörrar var viktigt, avslutar Åsa.

Dialogen om pedagogiken fortsätter. Vad är det man kan när man kan? Det är frågan.

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Lika värde nr 1 2017.

Mer läsning

Publicerat måndag 13 mars 2017