Under en tematräff om att främja skolnärvaro i Ljusdal berättar den nu 23-åriga Therese Johansson från Östersund sin historia om den tragiska olyckan 2009 som kom att förändra hennes liv. Under en ridtur med en kompis på en rutt som de ridit oräkneliga gånger blev hästarna plötsligt rädda för något och föll i sken, mot en trafikerad väg.

– Jag hann tänka att någon av oss kommer att dö, sen blev allt svart, berättar Therese.

Hon vaknade upp på Universitetssjukhuset i Umeå med familjen vid sin sida som berättade att hon varit med om en olycka, påkörd av en bil.

– Min första medvetna fråga var: Hur gick det med hästen? Och mamma var tvungen att ge mig det tragiska beskedet att hon inte fanns längre, berättar Therese.

Therese hade skadat huvudet så illa att skallbenet var tvunget att tas bort för att kunna stoppa den massiva hjärnblödningen och lämna utrymme för hjärnan som var rejält svullen. Hon skulle precis sluta årskurs 6 och hon fick fira sommarlov utan skallben. Väl dags för höstterminen och årskurs 7 åkte Therese tillbaka till Umeå för att operera in skallbenet igen för att en vecka senare komma till skolan.

– Jag har funderat på det där, inte skulle väl en vuxen som opererar skallen vara tillbaka på jobbet efter en vecka? säger Therese.

Känslan av att inte bli tagen på allvar

Vägen till drömmen att ta studenten skulle bli en kamp visade det sig. En kamp mot konstant huvudvärk, trötthet och koncentrationssvårigheter som blev riktigt påtaglig i årskurs 8. Therese hår började att växa ut igen och dolde ärren på huvudet. I och med det var det som att hon inte blev betrodd när hon påtalade sin trötthet. Självkänslan slog i botten och hon kände livslusten dränera. Tack vare gott stöd från Barn- och ungdomspsykiatrin kunde Therese ändå kämpa vidare även om huvudvärken och tröttheten var konstant.

För skolan var situationen ny och en viss villrådighet rådde. Vad kan vi göra för en elev i Therese situation och på vilket sätt, inom ramen för skolplikten? Nyckeln att komma framåt var att samverka: vården, skolan och familjen. Mängder av samtal senare mellan elevhälsan, lärare och familj ledde fram till att Therese fick möjlighet att pausa, gå undan och vila när hon kända att hon behövde det. Hon hittade även så sakteliga tillbaka till ridningen.

Hon började gymnasiet med hög ambition, högskoleförberedande program med studenten och vidarestudier i sikte. Men det dröjde inte länge innan symptomen gav sig till känna; huvudvärken, stressen och tröttheten blev för mycket och för att kunna fortsätta tog hon bort ett par kurser.

Hittade en lösning tillsammans för att nå målet

Andra året på gymnasiet kom Carina Öhagen Magnusson in i Therese liv. Carina, som idag arbetar som rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, blev Therese mentor och lärare. Carina tog sig tid för Therese, såg och närmade sig henne med respekt och utan krav. Hon intresserade sig mer för Therese välmående än oroade sig för hennes skolresultat. Carina insåg tidigt att om Therese skulle kunna närma sig sin dröm om studentbal och studentmössa så var det nödvändigt att ta bort fler kurser. Carina, som länken till skolans rektor, ordnade så att det blev så.

– Carina var fantastisk, att bli sedd av henne var helt avgörande för mig under mina två sista år på gymnasiet. Tillsammans hittade vi en lösning som fungerade för mig utan att ge upp målet om studentbal och studentmössa, säger Therese och ler.

Sista året läste Therese bara en kurs, den i sociologi där hon hade Carina som lärare. Tack vare en kraftigt avgränsad skolgång där fokus låg på att skapa trygga, sociala relationer, kunde Therese göra som alla andra i hennes årskull, gå på studentbal och sätta mössan på huvudet, på datumet 6 år efter den tragiska olyckan.

– Det här var vårt sätt att göra anpassningar, hantera studiesituationen och skoltiden utifrån ett tragiskt öde hos en person som om vi hade kommit med pekpinnar hade stannat hemma och varken hade nått fullständigt gymnasiebetyg eller goda sociala relationer. Nu byggde vi åtminstone upp det senare vilket vi alla vinner på, inte minst Therese, säger Carina.

Så sent som i augusti 2019 opererade Therese in ett nytt skallben eftersom det gamla blivit för svagt. Huvudvärken är en ständig följeslagare med kronisk trötthet som resultat. Trots allt orkar Therese ändå arbetsträna på deltid i en bokhandel i Östersund. Även dans har blivit en stor del av Therese liv, något som vården menar är positivt för hennes rehabilitering.

– Jag lever och mår väldigt bra efter omständigheterna. Och skolåren minns jag som glädjefyllda tack vare goda sociala relationer, avslutar Therese.