Kommunikation

Kommunikation med barn och ungdomar med dövblindhet ställer krav på omgivningens förmåga att anpassa kommunikationen till den form som är bäst lämpad för situationen.

Medfödd dövblindhet

Barn och ungdomar med medfödd, tidig dövblindhet har liten, ibland ingen, möjlighet att använda syn- och hörselsinnena utan måste förlita sig på känsel, lukt och smak. Ibland finns det rester av syn- och hörselfunktion kvar, men de är ofta så begränsade att de inte räcker för att få de intryck som behövs för att förstå omvärlden.

Allt som känns, luktar och smakar underlättar möjligheten att förstå. För en person med medfödd, tidig dövblindhet är en tillrättalagd miljö, pedagogiskt, fysiskt och socialt en möjlighet till utveckling och känsla av trygghet.

Det är genom sinnesfunktionerna känsel, smak och lukt som kommunikationen utvecklas. Denna grundläggande kommunikation baseras på kroppsliga uttryck som barnet själv skapar ur sina egna erfarenheter. Omgivningen följer och använder samma uttryck, men utvidgar och stödjer med kännbara alternativt visuella tecken eller tal. Flera kommunikationssätt kan användas samtidigt – alltid anpassat till barnet eller ungdomens egen förmåga.

Dövblindhet gör att kommunikationen mellan barnet och andra hindras, vilket innebär att barnets möjlighet att spontant utveckla kommunikation riskerar att begränsas och därmed begränsas även utvecklingen av relationer till anhöriga och kamrater.

Filmanalys som verktyg i det pedagogiska arbetet

Filmanalys som verktyg i det pedagogiska arbetet, teckenspråk

Filmanalys som verktyg i det pedagogiska arbetet, syntolkat

Att kommunicera flera tillsammans

Filmen visar hur det går att både locka till nyfikenhet på omvärlden och göra den kommunikativt tillgänglig för ett barn med medfödd dövblindhet. Det sker genom att stödja kommunikationen och berättandet hos barnet och eleven med medfödd dövblindhet via känsel, gester och teckenspråk som görs kännbart så kallat taktilt teckenspråk.

Att kommunicera med flera personer samtidigt kan också kallas för flerpartskommunikation. Vi som ser och hör gör det hela tiden, oftast helt naturligt, redan som mycket små. För personer med medfödd dövblindhet är det svårare att ingå i dessa sammanhang på lika villkor. Då finns inte samma möjlighet att delta och få kontakt på avstånd som när man ser och hör, utan kommunikationen måste ske nära eller via känseln. Flerpartskommunikation är ett sätt att göra dessa röster hörda, öka delaktigheten och bidra till samhörigheten med andra.

SPSM Flerpartskommunikation, valbar text

SPSM Flerpartskommunikation teckenspråk

SPSM Flerpartskommunikation syntolkad

Förvärvad dövblindhet
– utveckla den kommunikation som fungerar

Barn och ungdomar med dövblindhet som inträffat senare i livet, även kallad förvärvad dövblindhet, har utvecklat tal eller teckenspråk som kommunikationsform. Den som talar kan ofta fortsätta att förmedla till andra vad de vill säga genom att tala. Likadant är det för dem som tecknar som sitt första språk. Försämras syn-och hörselförmågan så kan sättet att kommunicera behöva ändras. Den situation barnet eller ungdomen befinner sig i påverkar också möjligheten att använda tidigare kommunikationsform. De med utvecklat talspråk eller teckenspråk som har restfunktioner kvar i syn eller hörseln kan, när det är bra miljö, ha användning av dessa. Bra miljö handlar bland annat om tillräcklig belysning, bra ljudmiljö med teknik för hörseln och inga bakgrundsljud som stör.

I andra situationer, där det är mörkt eller distraherande ljud i miljön, kan samma person behöva taktilt stöd för att uppfatta vad som sägs. För vissa fungerar det att avläsa och kommunicera genom att använda enbart teckenspråk taktilt. Det går även att bokstavera taktilt med hjälp av handalfabetet, att bokstäver skrivs i handen eller på någon annan del av kroppen. Andra vill ha information i punktskrift, i förstorad skrift eller genom talsyntes. De flesta använder sig av olika tekniska hjälpmedel för att kompensera för syn- och hörselförlusten.

Livet efter skolan

Livet efter specialskolan med Malin som är dövblind och har gått på Birgittaskolan.

Förvärvad dövblindhet – form för kommunikation

Barn och ungdomar med senare förvärvad dövblindhet har ofta erfarenheter från den tid när de såg eller hörde. Då är kommunikation och språk ofta på den nivå som är vanlig för åldern. Oavsett grad av syn- och hörselnedsättning är det betydelsefullt att lärande av teckenspråk erbjuds innan syn och hörsel försvinner mer och mer. Då minskar ansträngningen för barnet eller ungdomen. Det underlättar att senare kommunicera med teckenspråk i taktilt form. Teckenspråket görs kännbart för personen genom att personen både lyssnar och talar med sina händer. För en del är det nödvändigt att lära sig att skriva och läsa punktskrift. Vanligt är också att behovet av mer tekniska hjälpmedel ökar. Detta kan minska ansträngningen och förstärka förståelsen av det talade eller det tecknade språket.

Taktilt teckenspråk och dövblindhet

Alla människor föds med en intention och vilja att kommunicera med sina medmänniskor oavsett språk och kommunikationsform. Men ibland ser förutsättningar annorlunda ut och för personer med dövblindhet kan det vara mer komplicerat.

Personer med förvärvad dövblindhet utvecklar språk och kommunikation, antingen talat eller teckenspråk. Däremot är det färre personer som har medfödd dövblindhet som utvecklar tal eller teckenspråk. Kontakten med andra byggs då upp av känslomässiga relationer, gester och teckenspråk, att ha medfödd dövblindhet leder till svårigheter att utveckla en språklig kommunikation.

Det bästa sättet att stödja utvecklingen av kommunikation och språklig kompetens är att använda känseln tillsammans med personen med dövblindhet. Beröring känns och är konkret för mottagaren. Utifrån de individuella förutsättningarna kan annan förmedling läggas till; ljud, tal, gester, visuellt eller taktilt teckenspråk. Förutsättningen för att ett samspel och ett lärande av språk skall komma igång är kroppslig kontakt, då är det lättare att skapa intresse och motivation hos barnet och ungdomen med medfödd dövblindhet.

Barn och ungdomar som har dövblindhet använder olika sätt för att göra sig förstådda på. Det kan vara med tal, tecken och kroppsliga signaler eller uttryck. De gör allt för att nå fram med det de vill kommunicera. Alla som möter dem behöver träna på att tolka, förstå och svara på denna ibland annorlunda form av kommunikation. Gör inte omgivningen det så finns det risk att personen som har dövblindhet slutar försöka att kommunicera med oss. För omgivningen gäller det att förmedla en uppriktig vilja att lyssna och förstå och visa att det som sägs är intressant.

Barn och ungdomar med förvärvad dövblindhet har utvecklat tal eller teckenspråk som kommunikationsform men kan behöva ändra kommunikationsform. De som talar kan ofta fortsätta att förmedla till andra vad de vill säga genom att tala. Likadant är det för dem som tecknar som sitt första språk, det är hur de uppfattar och förstår andra som skiljer sig åt från tidigare. De som har kvar lite funktion av syn eller hörsel kan när det är bra ljud och ljus miljö ha användning av dessa. I andra situationer kan de behöva taktilt stöd för att uppfatta vad som sägs. En del personer med förvärvad dövblindhet lär sig avläsa och kommunicera genom att använda enbart teckenspråk taktilt. Det går även att bokstavera taktilt med hjälp av handalfabetet, då skrivs bokstäver i handen eller på någon annan del av kroppen. Andra vill ha information i punktskrift, i förstorad skrift eller genom talsyntes. De flesta använder sig av olika tekniska hjälpmedel för att kompensera för syn- och hörselförlusten.

Socialhaptiska signaler - ett komplement till kommunikation

Socialhaptiska signaler är kroppsliga signaler som används för att ge stöd till personer med dövblindhet. De görs på de delar av kroppen som känns neutrala, som till exempel rygg eller överarm, ofta när händerna är upptagna av annat. Signalerna kan berätta om den situation som personen är i, hur många som är där, hur de är placerade, rummets storlek och mycket mer. Socialhaptiska signaler kan också berätta om det sociala samspelet som sker mellan olika personer och deras känslomässiga reaktioner på det som sker i rummet. Socialhaptiska signaler är inte en fullgod kommunikation utan just en kompletterande form av signaler som är bunden till situation, sammanhang och orientering. Läs mer om socialhaptiska signaler på nkcdb.se

Publicerat torsdag 9 juni 2016 Granskat torsdag 20 juni 2019