Svårigheter som ligger nära språkstörning

Det är ovanligt att man bara har svårigheter med språket. De flesta som har språkstörning har också svårt med andra saker, som motorik, koncentration och uppmärksamhet, socialt samspel eller läsning och skrivning.

För att man ska sägas ha en språkstörning ska den språkliga förmågan vara lägre än vad man kan förvänta sig i en viss ålder och lägre än övriga förmågor. Man kan ha en svag begåvning, men den språkliga nivån ska vara lägre än den icke-språkliga. Personer med språkstörning har en förhållandevis starkare visuell, ickespråklig förmåga.

Trots att en person har en god hörsel kan man ha svårt att urskilja, höra och tolka ljud. Det kallas auditiva perceptionssvårigheter, och är vanligt tillsammans med språkstörning. En hörselnedsättning kan leda till ett litet ordförråd och försenad språkutveckling eftersom man får mindre språklig stimulans. Det leder inte i sig till en språkstörning, men även personer med hörselnedsättning kan ha en språkstörning.

Om man inte hinner uppfatta eller förstå allt som sägs är det svårt att vara uppmärksam och koncentrera sig. Man får anstränga sig mycket och tröttnar snabbt. Språk och uppmärksamhet påverkar varandra. Språket behövs för att reglera det egna beteendet. Det handlar till exempel om att resonera med sig själv, planera vad man ska göra och repetera instruktioner i arbetsminnet. Det här kallas exekutiva funktioner. Personer som har språkstörning har ofta svårigheter med detta. Många som har en språkstörning har också adhd, som innebär problem med att styra sin uppmärksamhet och kontrollera sina impulser. Adhd påverkar också språkförmågan. Det kan visa sig genom att man kanske avbryter, pratar rakt ut i luften, plötsligt byter ämne eller resonerar högt för sig själv.
Autism innebär att en person har problem med att samspela och kommunicera med andra, till exempel kunna förstå andras tankar och avsikter, förstå ickespråklig kommunikation som gester och mimik, anpassa språket till situationen, ge lagom mycket information och hålla en röd tråd i berättande. Man har även begränsade och upprepade mönster i sina beteenden, intressen och aktiviteter. Det är vanligt att personer med autism också har en språkstörning, och också vanligt att personer med språkstörning har svårt med samspel och kommunikation.

Om man har en språkstörning kan det vara en utmaning att prata inför andra. För vissa är det så jobbigt att de utvecklar social fobi, och helst undviker situationer där man förväntas prata, eller att vara i miljöer där det är mycket folk. Några barn blir helt tysta och pratar inte alls så andra hör. Det kallas selektiv mutism. Det räknas inte som en språkstörning, även om man kan ha språkliga svårigheter.

Många som har en språkstörning har också motoriska samordnings
-svårigheter
. Det kan handla om att man varit sen att sitta, krypa eller gå. Det kan märkas i att man tappar saker, snubblar, stöter in i saker och har svårt att utföra en sport. I klassrummet kan det märkas genom att eleven har svårt att skriva för hand eller klippa med sax. Det kan vara så att samma medfödda sårbarhet som gör att man får språkstörning, också gör att man får svårt med att automatisera rörelser.

Flerspråkighet leder inte till språkstörning. Tvärtom kan flerspråkighet vara en fördel för språkutvecklingen. Däremot kan begränsad exponering för ett språk leda till ett litet ordförråd, svårigheter att hantera grammatiska regler och påverka möjligheten att anpassa sitt språk till situationen. Hur man använder språket i samspel och vad som anses riktigt, skiljer sig åt mellan kulturer. Det kan till exempel handla om hur vuxna och barn pratar med varandra, eller hur turtagning i samspel går till. Även flerspråkiga personer kan förstås ha en språkstörning, och för att avgöra det krävs att man gör en språklig bedömning av de olika språken – inte bara svenskan.

Språklig förmåga och läs- och skrivförmåga hänger nära samman. Många som har en språkstörning har också läs- och skrivsvårigheter, men man kan också ha läs- och skrivsvårigheter utan språkstörning. Det är viktigt att ta reda på om man är hjälpt av få höra texten uppläst.

De här svårigheterna går in i varandra, överlappar och förändras över tid. Det kan vara så att ett barn som har en språkstörning i förskoleåldern senare, när de språkliga svårigheterna inte längre är de mest framträdande, bedöms ha mer av svårigheter med uppmärksamhet, samspel, läsning och skrivning eller med generell begåvning. Då kan det bli aktuellt med andra diagnoser, som adhd, autism, dyslexi eller intellektuell funktionsnedsättning.

Konsekvenser för tänkande och lärande

En språkstörning får förstås olika konsekvenser för lärandet och utvecklingen. Det kan till exempel handla om:

  • Att förstå och tänka språkligt – att kunna ta till sig och laborera med innehållet, "stoffet" i undervisningen.
  • Att lära och minnas – med en språkstörning behövs många fler repetitioner för att lära in begrepp och fakta. Språkstörningen gör det svårare att lagra kunskaperna på smarta sätt, med kopplingar till andra begrepp och fakta.
  • Att planera och reglera eget beteende – så kallade exekutiva förmågor är beroende av språket. Det som omgivningen uppmanar oss att göra när vi är små, gör vi till inre regler, och med hjälp av det inre språket styr vi oss själva.
  • Att laborera med fakta och begrepp – sådant som förväntas av eleverna i dagens skola: analysförmåga, kommunikativ förmåga, förmåga att hantera information, begreppslig förmåga och metakognitiv förmåga. Dessa förmågor förutsätter i stor utsträckning ett välfungerande språk.
Publicerat tisdag 3 maj 2016 Granskat fredag 23 september 2016