Manillaskolan, eller, som den hette förut, Allmänna institutet för blinda och dövstumma, är Sveriges första skola för döva barn och ungdomar.
Skolan bildades 1809 och hade från början både döva och blinda, och ibland också utvecklingsstörda, som elever. Mannen som grundade skolan hette Pär Aron Borg och var en verklig eldsjäl som skattades högt av sina elever.
Pär Aron hade i början av 1800-talet under några år undervisat elever på privat basis, hemma i sin egen lägenhet. Den allra första eleven var blinda Charlotte Seyerling. De kunskaper som Pär Aron Borgs elever tog till sig, och som bevisades genom offentliga examina, gjorde att skolan 1809 fick ett årligt statsbidrag under drottning Hedvig Elisabeth Charlottas beskydd. Därmed hade Sverige fått sin allra första döv- och blindskola!
Flytten ut till Djurgården
De första åren låg skolan på Drottninggatan i Stockholm. År 1812 flyttades verksamheten ut till Djurgården, där den bedrivs än idag. Till att börja med bodde elever och lärare i den byggnad som fanns sedan tidigare på området, Öfre Manilla (En spansk envoyé som tidigare ägt marken, hade givit området dess särpräglade namn för att hylla sitt land som koloniserat Filipinerna, med huvudstaden Manila). Man hjälptes åt med att rusta upp befintliga hus så att det skulle passa för bl.a. skolundervisning och boende, både för eleverna och lärarna. Skolan hade alltså formen av ett internat. Samtidigt med upprustningen byggdes också stall, smedja, m.m.
Undervisningsmetod och - ämnen
Under Pär-Aron Borgs tid undervisades eleverna med hjälp av handalfabet och teckenspråk. Eftersom det ännu inte fanns någon beprövad undervisningsmetod i Sverige konstruerade Pär-Aron själv det svenska handalfabetet/-teckenspråket. Borgs handalfabet används ännu idag.
Lektionerna användes till att börja med främst åt religion och hantverksutbildning. Religionen hjälpte eleverna att nå fram till konfirmationen, något som ansågs vara mycket viktigt i dåtidens samhälle.
Hantverkskunnandet skulle hjälpa eleverna till egen försörjning efter skoltidens slut. Exempelvis gavs undervisning i konsten att arbeta som skräddare, skomakare, glasmästare, kopparslagare, timmerman, snickare, murare, trädgårdsmästare. Flickorna lärde sig att behärska bl.a. spånad, stickning, sömnad, vävning, bakning eller matlagning - allt efter fallenhet och intresse.
Andra teoretiska ämnen som gavs var språk, läsning, räkning. Under Pär Aron Borgs tid tillkom senare också geografi, astronomi och naturlära. Läsåret pågick så gott som hela året igenom, måndag till lördag. 1827 beviljades fyra dagars lov runt midsommar, och inte förrän på 1870-talet fick eleverna ett riktigt långt sommarlov att vila upp sig på!
Vem fick gå på Manillaskolan?
På institutet fanns både betalande elever och frielever. Frieleverna bestod dels av elever som tagits in på kungliga husets bekostnad eller på skolans fondmedel, och dels av sådana barn som valts ut av styrelserna i sitt stift. Under skolans första år hade elevernas ålder vid intagningen skiftat mellan 6 och 36 år. 1816 bestämde man att intagningsåldern skulle vara 8-14 år, men trots detta tog man under lång tid framöver in överåriga elever.
Till att börja med existerade inte någon bestämd lärotid. Eleverna blev kvar på skolan mellan ett och tio år, och i undantagsfall ännu längre, beroende på fallenhet och utveckling. De flesta tillbringade dock mellan sju och åtta år av sitt liv på skolan.
Skola i internatform
Inskrivning skedde under hela året, men ofatst under sommar och höst, när det var lättast att ta sig till skolan. Först under 1870-talet begränsade man intagningen till en gång om året. Eftersom många elever kom långväga ifrån blev många av dem kvar vid skolan också under loven. Några tillbringade därför också praktiskt taget hela sin uppväxt på skolan.
Det faktum att barnen bodde på skolan innebar att de behövde ständig översyn. Det medförde för lärarna att dessa fick arbeta inte bara under lektionstid, utan också på kvällar, helger och lov. Först i slutet på 1800-talet, när bättre kommunikationer möjliggjorde för eleverna att resa hem under loven, lättade denna arbetsbörda för lärarna.
Skolans utveckling under Ossian Borg
Manillas grundare Pär Aron Borg förblev rektor för skolan fram till sin död 1839. Detta år efterträddes han av sonen Ossian Borg. Till skillnad från sin far ansåg Ossian att eleverna måste bildas i främst teoretiska ämnen istället för i de hantverksmässiga. Den praktiska undervisningen fick stiga åt sidan till förmån för den intellektuella. Hantverksutbildning ingick dock fortfarande i skolans verksamhet under lång tid.
Under Ossian Borgs tid som föreståndare övergick Manillaskolan från teckenspråk till oralism, det vill säga tal och avläsning, som undervisningsspråk. Detta skedde på 1860-talet. Vid ungefär samma tid, 1874, inrättades ett tvåårigt dövlärarseminarium på skolan, som blev kvar till 1967, då det flyttades till Lärarhögskolan i Stockholm.
År 1864 invigdes den byggnad som än idag utgör Manillaskolans huvudbyggnad. Arkitekt var J. A. Havermann. I mer än över ett hundra år framöver fortsatte skolhuset att liksom under Pär Aron Borgs tid fungera som internat. 1912 byggdes en fjärde våning på byggnaden. Det vackra gymnastikhuset som fortfarande används är invigt 1870.
Teckenspråket åter efter mer än 100 år
Undervisning baserad på tal och avläsning dominerade skolans verksamhet fram till i mitten på 1970-talet. Det ansågs länge viktigt att eleverna blev så "hörande" som möjligt. Genom forskning som visade att teckenspråk är ett eget språk, helt skilt från svenskan, med egen grammatik, syntax och struktur, samt genom påverkan från döv- och föräldra- organisationer, förändrades långsamt synen på undervisningen.