En blind pojke med journalistambitioner söker mig på mailen. Han är 16 år och vill göra en intervju till en tidning för unga synskadade och precis när vi bestämt knackar han på min dörr. Seende personer kan bli lite svettiga när de ska möta en blind för ingen vill kränka, tappa ansiktet eller bete sig som ett fån. Men här ska en blind träffa en blind och jag öppnar förväntansfull dörren.
Vår lilla hall fylls av röster och hälsningsord för han är inte bara en utan två. Den andra personen förstår jag är en kvinna och hon är ledsagare. Det känns som om hon gör sig så liten som möjligt. Hänsynsfull.
Pojken, som är en glad prick, sparkar av sig skorna och hivar in den vita käppen i ett hörn och vi slår oss ned runt köksbordet. Ledsagningspersonen är diskret som Ture Sventons Herr Omar och pojken som är en baddare på att läsa punktskrift börjar frasa med knottriga papper och mumsa kex. Han är född blind i ett land, visst är det väl så, som är präglat av empati och god omsorg och har lärt sig att bli en "duktig blind" som utan vidare läser punkt. Själv är jag för slö för att lära mig det mer rationellt än att jag kan stava mig genom alfabetet och märka en konservburk.
Han undrar över mitt skrivande och jag sadlar mina käpphästar; frihet är det bästa ting, man måste bli större än sitt handikapp och vi pratar om ljudböcker. Efter en stund förstår jag att ledsagnings-Omar bandar vårt möte, och det är klart, så dum jag är, materialet ska ju publiceras i en ljudtidning.
Tiden rasar iväg och när han ska gå ropar han efter sina skor. Det är som om hans fotbeklädnader vore två dvärghundar som ska komma springande med det är ledsagerskans som utan att knota letar rätt på dem och sätter dem i hans hand. Och var ställde han käppen? Förvirring. Hon griper in igen och jag inser att dessa två lever i symbios. Men duktig på att vara blind är pojken inte. Hade han varit det hade han ställt skorna på ett ställe där han själv hade kunnat finna dem och samma gäller för käppen.
Det här med att en "hjälpare" står till den handikappades förfogande och att det leder till minskad rörelsefrihet istället för tvärtom, stöter jag på gång på gång.
Käcka och genomgoda personer som hurtigt uppmanar den blinde att lära och läsa punkt. Idag med alla talande hjälpmedel är det inte lika viktigt och frihet, om det nu är det man vill ha, kan också betyda att man själv har kontroll över sina skor.
Själv blev jag blind i vuxen ålder och jag blev förlamad av skräck. Hjälplös som en Riddare utan vare sig häst, rustning eller svärd. Allt var besvärligt och jag blev beroende av andra på ett sätt som jag inte tyckte var hälsosamt.
Mitt största misstag var att jag inte accepterade min belägenhet och när jag inte kunde be om hjälp, det var ju egentligen inget fel på mig, var jag till slut inmålad i ett existensiellt hörn.
Idag rör jag mig relativt fritt ber om assistens när det behövs, men svänger annars stolt min vita käpp, mitt riddarsvärd, och jag vet precis var jag ställde mina skor. Varför sa jag inte det till den glada pojken. Det är det enkla som är det svåra.
Täppas Fogelberg
Författaren, föreläsare och radioprofil