När jag själv blev synskadad för mer än 40 år sedan såg jag lika bra som nu, men ändå mycket sämre. Det handlade säkert om en mix mellan rädsla och sorg. Jag var rädd för att använda de ögon som jag sörjde över att de fungerade så dåligt, i vissa situationer inte alls.
I ett professorsrum på Certec i Lund satt vi några stycken nästan fyrtio år senare och pratade om de 17 barn som var med i vårt forskningsprojekt. Alla 17 barnen pratade skånska, i vissa fall med arabisk brytning, men ändå. Vi ville få dem att med professor Anne Corns uttryck utvidga sina synområden, expand their visual reach.
Jag vet inte om det var Bodil Jönsson som sa det där ordet ”synlust” först, men det var det säkert. Hon är sån: Klok, vänlig och nyfiken. Dessutom hittar hon inte bara på ett ord - som "ställtid" du vet - utan hon har en bakgrund till varför hon säger det. Vi andra i rummet höll med - barnen skulle helt enkelt träna upp sin ”synlust”.
Sedan gick det av bara farten - de tränade också sin syntillit, sin syneffektivitet, sitt synminne, sina synstrategier och därmed sin förmåga att med och utan kikare se sin omvärld mycket bättre. Föräldrarna påstod kategoriskt i utvärderingen att deras barn ”klarade sig bättre i okänd miljö”, vilket självklart gör att de klara sig bättre i livet som sådant.
Är då detta specialpedagogik? Ja, onekligen är det det. Vi har lärt och tränat en speciell förmåga utifrån en ny begreppsvärld. Vi har genom att förstora bilden gjort den mer tillgänglig och tydligare och samtidigt gjort barnen mer uppmärksamma, mindre rädda och skamsna över sin negativa egenskap. Vi har helt enkelt kombinerat kunskap med känsla och lust, synlust som fått barnen att växa. Och den kulturen (tillväxten) skulle säkert kunna tillämpas i många andra delar av ”sådan pedagogik som man behöver”, SPSM.
Det här sättet att tänka kan man tillämpa hela livet. Tillför kunskapen lust och känsla så blir det som tidigare var farligt att göra, både roligt och utvecklande. I början av 1900-talet fick inte synsvaga barn använda sina ögon, nu SKA man det så det ryker.
I min egen värld som synskadad veteran handlar samma synlust om att kunna läsa det jag nu skriver på tåget till Kalmar. Om man när- och varsomhelst kan ”Se dåligt och må bra”, dvs vara synskadad utan att skämmas, förneka behovet av förstoring eller ens tycka det är märkligt. Han som sitter bredvid får ju inte ner ett ord av det han tänker skildra trots att han ser som en hök. Den negativa egenskapen att inte kunna formulera sig kunde kanske vara värd en annan krönika kallad ”Ingen är perfekt, typ”.
Krister Inde
Synpedagog