Jag minns en anställningsintervju hos ett konsultföretag inom tekniska system för läkemedelsindustrin. Mot slutet säger en av de ansvariga:
- När jag hörde att du inte såg så tänkte jag att här har vi någon som vi kanske kan placera på avdelningen för forskning och utveckling, men du ser ju trevlig ut, dig kan vi kanske till och med ha med på kundmöten!
I efterhand måste man väl konstatera att det är en märklig sak att säga till någon men jag blev inte upprörd eller ens speciellt förvånad.
Fördomarna mot oss som är blinda är många. Det är viktigt att vara duktig på att inte se. Man måste komma ihåg var man ställer sina skor, sin käpp, sin väska, hänger sin jacka, osv. Detta kräver en ständig koncentration och ibland avundas jag de som kan ägna sin energi åt annat och bara kasta en blick när de behöver veta var de har sina saker.
Vidare måste man äta snyggt, tänka på sina kläder, sin kroppshållning, osv. Det måste emellertid alla barn lära sig och när jag tänker tillbaka på åren som liten kan jag inte minnas speciellt mycket tjat från föräldrarna. Förmodligen har det gått automatiskt, samtidigt som mina syskon fick lära sig samma saker.
Här har föräldrar och andra en viktig uppgift inom habiliteringen, det går ju inte av sig själv när man inte kan titta efter och härma hur andra gör.
I en tidigare krönika framförs åsikten att detta är mycket viktigare än att kunna läsa punktskrift. Det finns ju massor med talande hjälpmedel och ljudböcker. Det ligger något i den åsikten, iallafall om man förlorar synen i vuxen ålder.
Man har redan ett välutvecklat skriftspråk och möjligtvis är man mer hjälpt av att hitta nya strategier för saker som tidigare gått fort och enkelt. Här ser man skillnaden mellan habilitering och rehabilitering.
Jag är dock helt övertygad om att man inte kan välja bort något av allt detta, speciellt inte om man förlorar synen som barn, eller föds helt utan den. Om jag inte kan läsa punktskrift kommer jag att stava allt precis som det låter, troligtvis aldrig byta rad och jag kommer börja alla meningar med liten bokstav.
Vad är en rad förresten?
De flesta av oss kan höra men ingen från samhällets sida skulle få för sig att alla enbart skall läsa ljudböcker. Jag vill inte påstå att vuxenblinda inte skulle ha nytta av punktskrift! Vi vet alla hur viktigt det är att kunna stava till namn på kända platser, aktuella kändisar, trendiga maträtter och klädmärken, m.m. Det kommer nya saker även efter att man tappat synen.
Faktum är att det inte räcker med att lära sig punktskrift. Jag måste också kunna skriva så andra förstår, inte minst namnunderskrifter. Jag behöver lära mig ännu fler bokstäver och ytterligare en typ av layout. Visst blir man ibland trött på att vägen till samma resultat kan vara så mycket längre än för sina seende jämlikar fast vad är alternativet egentligen?
Mot bakgrund av detta kanske kommentaren under intervjun går att förstå. Han ger mina praktiska förmågor, min synskadekompetens, ett omdöme. Fast jag är säker på att jag aldrig hade suttit där och blivit intervjuad utan min utbildning. Utbildningen orkade jag med tack vare en väl fungerande skoltid.
Att den fungerade berodde dels på de tidiga kraven på att vara duktig på att vara blind, men också på en intensiv träning i att läsa och skriva punktskrift.
Fredrik Larsson
Teknisk chef VoiceCorp