Att vara dyslektiker

Mina föräldrar var lärare. Min pappa var folkskollärare, kyrkokantor, överlärare samt skolstyrelsens ordförande. Han var sålunda sin egen chef. Min mamma var textillärare. Båda tjänstgjorde i Hidinge, en ort som är belägen mitt emellan Örebro och Karlskoga.

 

Mina problem med att läsa och skriva var tydliga. Det dröjde några år innan föräldrarna lät testa hur dum jag egentligen var. Testet utfördes i Örebro och så kom diagnosen: Killen lider av dyslexi. Året kan ha varit 1954, och jag var 8 år.  ”Lider” är ett bra uttryck för detta handikapp. Att var ordblind är ett livslångt handikapp som aldrig släpper men som ändå går att hantera om man har ett medvetet förhållningssätt.

Problemet består i att det är svårt att sammanställa en ordbild. Bokstäverna fladdrar runt och det är svårt att ljuda fram ett ord. Det tar energi att tyda ord för ord, och när meningen är genomläst uppstår ingen mening med det lästa, och sålunda inget sammanhang. Det är enskilda ord som identifieras. Det är bara att läsa om meningen på nytt och förhoppningsvis finns det kraft kvar att förstå texten. Det tar tid och energi och det är endast när man är utvilad och motiverad som text går att tyda och förstå.

 

När jag började min skolgång hade jag tursamt nog föräldrar som insåg vari problemet bestod. Ett sätt att underlätta inlärandet var att min mamma läste läxorna högt för mig. På så sätt lärde jag mig att lyssna in kunskap. En nödvändighet var att snabbt memorera innehållet i en uppgift samt att muntligt sammanfatta den inhämtade kunskapen. Förhöret blev uppföljningen av kunskapsintaget.

Utan mina ambitiösa och förstående föräldrar hade jag inte kunna hävda mig i skolarbetet. Muntligt framförande blev genom denna pedagogik en talang hos mig. I dagsläget är min förmåga att ta till mig text och information tidsödande. Är jag utvilad går det fortare att få ihop texterna än när jag är stressad eller trött. Blir jag utsatt för en oförberedd övning, t ex att inför en grupp skriva på ett blädderblock eller en svart tavla, uppstår ångest. Då kan jag bli alldeles ordblind. Vet ej hur en enda bokstav ser ut, eller hur ett ord skrivs. Panik uppstår. Detta kan ske när man ska ta ut en tågbiljett via automat. Jag vet inte vad det är för bokstav jag ska slå in, hela tangentbordet fladdrar och kön bakom mig står och stampar. Numer är jag så erfaren att jag kringgår och värjer mig från dessa situationer med list.

 

Personligen har jag inte tagit till mig nya tekniker och hjälpmedel som moderna datorer kan ge. Är väl medveten om att detta är en stor resurs som underlättar för unga människor med detta problem. Mitt yrkesverksamma liv har underlättats av skickliga sekreterare som professionellt tagit diktamen via stenografi eller via hörsnäckor. Texterna har formulerats, jag kan läsa igenom dem och kommentera. Många fruar har varit sina män behjälpliga med detta handikapp, men när man är makalös, får man finna andra vägar.

 

Problem är förklädda lösningar.

 

Grythyttan i september 2008.