Vi vill gärna drapera vårt samhälle i värdeord som tolerans och mångfald. Verkligheten bakom de vackra orden är ofta en annan. Det blir allt tuffare för de som avviker. I dokusåpornas och skönhetsoperationernas värld gäller det att prestera och att se ut på ett visst sätt.
De människor som inte klarar det marginaliseras och osynliggörs. Många av dem känner rädsla, utanförskap och självförakt på grund av att de inte passar in i den falska och snedvridna bilden av idealet. En av vårt samhälles viktigaste uppgifter är att främja demokrati, rättvisa och respekt för människors lika värde. Ett vidsynt och gott samhälle kan bara skapas av oss alla tillsammans. Ett rikt samhälle välkomnar mångfald och olikheter. Vi måste stanna upp och tänka efter hur vi vill ha vårt samhälle.
Jag har sett hundratals integrationsprojekt, mångfaldsbeskrivningar och skrivna värdegrunder, men jag upplever tyvärr att mycket sägs och lite görs. Det gäller verkligen att gå från ord tillhandling.
Jag vet att det är viktigt att det finns personer med utvecklingsstörning i vårt samhälle. Deras uppgift är viktigare än många kan ana. Efter många års arbete med Glada Hudik teatern både på och utanför scenen har jag kommit fram till denna insikt. Jag har länge funderat och sökt svaret till varför vår föreställning sålt över 120000 biljetter. Och jag tror jag vet varför! Ärligheten, oräddheten för att göra bort sig och den opretentiösa inställningen till livet smittar av sig.
De utvecklingsstörda skådespelarna ger människor hopp. Jag behöver inte ha den mest perfekta kroppen, jag behöver inte vara bäst i matte, jag behöver inte plastikoperera om mig, det räcker med att jag är jag och det är grunden till allt mänskligt förändringsarbete, att man duger som man är.
Detta förstärks också i vårt fina samarbete med ICA i projektet "Vi Kan Mer" vars ambition är att anställa personer med utvecklingsstörning i flera av ICA:s 1400 butiker. Här upplever jag att ett av Sveriges mest kända varumärken tar ställning.
Vi kan se tillbaka 50 år i tiden. De improduktiva människorna fick vistas på arbetsplatsen, inte i produktion utan med en uppgift att vara det sociala kittet mellan människor så att personalen höll ihop. Idag har dessa människor rationaliserats bort och för att få uppleva äkta samhörighet skickas personalen idag bort på team bildning.
Häromdagen träffade jag en ICA handlare som berättade vilket lyft det hade blivit förbutiken då han hade anställt två personer med utvecklingsstörning. Personalen var glad, kunderna jättepositiva och han själv hade övervunnit sin egen rädsla och fördomar. Det är vad det hela handlar om, att avdramatisera och sticka hål på fördomar.
ICA-projektet ger många av våra medborgare en personlig och omtumlande upplevelse, att människor med olika förutsättningar kan delta och bidra i vårt samhälle. Jag tror att man smittas av den värmande och inspirerade känslan av att förstå att alla behövs och att alla människor har något att ge, om man bara blir sedd, behövd och tagen i anspråk.
Projektet ska möjliggöra det osannolika mötet mellan människor som inte träffas i vanliga fall… mötet mellan utvecklingsstörda och normalstörda.
Vi vet att rädslor och fördomar kommer att gå över till förståelse och vänskap när man får något gemensamt. När man delar en glädjefull vardag med andra. Jag är oerhört stolt över att vi får vara med och förändra. Jag tror och hoppas att projektet "Vi Kan Mer" är början på någonting stort. Det kommer att göra skillnad lång tid framöver och jag är övertygad och hoppfull om att fler företag kommer att följa efter.
Ha de bäst
Pär Johansson
Verksamhetsledare
Glada Hudik teatern